PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

måndag 11 maj 2015

En resa till USA 11 Death Valley

På flygplatsen hämtade vi ut vår hyrbil som blev en Chrysler Town & Country med V6:a på 280 hk. Det måste ha varit små ponnyhästar! En trött och trist bil! 
Att bo på lyxhotell i Las Vegas är billigt. Vi bodde på "Hotel New York New York" för ca 400 kr per natt och rum. Tanken är ju att man ska spendera sina dollar på spel och dobbel, men vi la inte en cent på detta och då är det definitivt prisvärt! Hotellet har egen berg- och dalbana!
En dagsutflykt till Death Valley var planerad och därefter Las Vegas på kvällen. Det blir inte alltid som man tänkt sig...




Mot Death Valley! Nu hoppades vi att bil och inte minst ac:n skulle fungera tillfredsställande. Att bli stående i öknen med en trasig bil är inget drömscenario.



Det var varmt i Las Vegas, men när vi närmade oss Death Valley blev det riktigt hett!



Death Valley som ligger i Mojaveöknen är världens varmaste plats och 1913 uppmättes en temperatur på 56,7º C! Det är också oerhört torrt med mindre än 50 mm regn per år.








En het promenad upp till Zabriskie Point. 


Från denna utsiktsplats ser man ut över ett otroligt vackert månlandskap som är svårt att till fullo fånga på bild.





1881 upptäcktes borax i Death Valley. Borax är en mineral som används till bl.a. tvättmedel och kosmetika. En gruvanläggning, Harmony Borax Works, byggdes 1883, men redan efter fem år togs anläggningen ur drift. Som mest var 40 man sysselsatta. Det måste ha varit ett tufft jobb att arbeta i denna värme!  
För transporterna av den färdiga boraxen användes "Twenty Mule Team", ett ekipage med vagnar dragna av två hästar och 18 mulor. Framför den första vagnen gick de två hästarna och framför dem 18 mulor. Den 26,5 mil långa resan till järnvägen vid Mojave tog 10 dygn. Ekipaget bestod av två vagnar för lasten och sist gick en tankvagn för vatten till djuren. Tanken rymde 1200 US-gallon (4542 liter). Vagnarna, tillverkade av ek, var 4,9 m långa, 1,8 m breda och vägde 3,5 ton tomma. Bakhjulen var 2,1 m höga. Ett lastat ekipage vägde 33 ton och med mulorna var det över 55 m långt!






 På vagnens sidor fanns vattentunnor avsedda för manskapet.


På tillbakavägen bestod lasten av förnödenheter för djur och manskap. Detta pytsades ut på olika ställen utefter vägen. På så sätt behövde man inte ha med sig detta när man hade lastade vagnar på väg mot Mojave. 
Dessa stackars djur måste fått slita ont på dåliga vägar upp och ner för bergen, dessutom i denna oerhörda värme.


Efter att Harmony Borax Works lades ner 1888 flyttades "20 Mules Team" till gruvorna i Borate. Där användes mulorna fram till 1898 då de ersattes av järnvägen Borate & Daggett Railway.
En trehjulig lokomobil, "Old Dinah" köptes 1894 in för att ersätta mulorna. Hastigheten var ca 5 km/h på plan mark men maskinen hade stora problem med att ta sig fram i sand och branta stigningar. 3,5 ton kol gick åt per dygn och vattenförbrukningen måste ha varit betydande. För att hålla igång maskinen krävdes det fyra man som jobbade dygnet runt. Efter ett år med stora problem togs lokomobilen ur drift och mulorna fick åter göra jobbet.




"20 Mule Team" blev sedan ett varumärke för Pacific Coast Borax Co som tillverkade bl.a. tvättmedel.



I början på 1900-talet öppnades nya boraxgruvor i Death Valley och för transporterna byggdes den smalspåriga järnvägen Death Valley Railway, DVVR.
Bild: virtualtransportationmuseum.com

Bild: virtualtransportationmuseum.com

Vid gruvorna i Ryan byggde gruvbolaget Pacific Coast Borax en liten smalspårig järnväg (two-foot = 610 mm). På denna transporterades malmen för omlastning till Death Valley Railway. Loken var bensindrivna och varje vagn kunde lasta ca tre ton malm. 
Bild: Courtesy National Park Service Death Valley National Park


1928 hade konkurrensen från andra gruvbolag blivit för hård och gruvan stängdes. Nu stod bolaget med en nybyggd järnväg, DVVR, som saknade transportuppdrag och man beslutade sig för att satsa på turistbranschen. 
De gamla personalbostäderna i Ryan gjordes om till "Death Valley View Hotel".
Bild: Courtesy of Pomona Public Library

Den lilla gruvjärnvägen användes för turisttrafik.


En bensindriven motorvagn anskaffades för att få ned driftskostnaderna på DVRR. Fordonet var en Brill Model 55 med 4-cylindrig motor på 68 hk.


Den 24 oktober 1929 inträffade den stora börskraschen på Wall Street. På grund av depressionen lamslogs turismen och "Death Valley View Hotel" tvingades stänga för gott. 1931 lades Death Valley Railroad ner och spåren revs upp.


Intill en gammal ranch i den lilla byn Furnace Creek byggdes 1927 hotellet Furnice Creek Inn. Det blev succé och hotellet byggdes snart ut. Bilden från 1935.
Bild: Pomona Public Library

Vykort från 40-talet.




Idag heter hotellet "Furnace Creek Inn and Ranch Resort" och är ett lyxhotell med bl.a. pool och tennisbana. 1930 öppnades också en golfbana, Furnace Creek Golf Course. Det är världens lägst belägna gräsgolfbana (65 m under havsnivån) och den första gräsbanan som byggdes i en öken.


En spännande ingång till hissen!


Ett komplett Twenty Mule Team-ekipage är bevarat och finns på Boraxmuseet vid närbelägna Furnace Creek Ranch. Där finns också den imponerande lokomobilen Old Dinah och ett Baldwin 280 ånglok som rullat på DVRR. 


Nu till Badwater Basin. Framför oss låg en sjöbotten täckt av salt.




Här visar bilens tempmätare 117° F, men den lyckades nå 118° F (48° C) som toppnotering!




Att komma från den goa kylan i bilen till verkligheten utanför var som att gå in i en värmevägg!





Badwater Basin är den lägsta punkten i Nordamerika och ligger 86 m under havsnivån. På bergväggen, nästan högst upp på bilden, syns en liten blå skylt märkt "Sea Level".




För de som gillar utmaningar fanns många gångstigar att utforska. Vi lydde varningskyltarna och avstod...



Dagens sista planerade sevärdhet var sanddynorna vid Mesquite Flat Dunes. 




Om det var gubbarnas ålder eller värmen det berodde på vet vi inte, men vi lyckades i alla fall med bedriften att trots GPS, köra åt helt fel håll när vi skulle tillbaka till Las Vegas. En omväg på drygt 30 mil gjorde att det inte blev någon kvällsrunda på "Strippen" som vi tänkt oss. Dyngtrötta anlände vi Las Vegas vid midnatt och stupade i säng...


1 kommentar: