PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

torsdag 29 oktober 2015

Varmgarage 1956

Nu närmar sig vintern och då kan det vara skönt att ha ett varmgarage för bilen. Taket är helt spånfyllt och värmen från motorn är tillräcklig för att hålla garaget varmt även vintertid. Det låter fantastiskt, så det är bara att lägga en beställning hos Gunnarsson & Co. i Edsbyn!




onsdag 28 oktober 2015

Kolorerat, sv/v och färg i Ö-vik

Jag gillar och samlar så smått på kolorerade vykort, inte riktiga papperskort utan i digital form. Tänk att några personer ända in på 60-talet satt och färglade svartvita kort. Helst skulle färgerna överensstämma någorlunda med verkligheten innan det gick till tryck. Inte helt lätt, speciellt om man kanske inte ens varit på platsen. Oftast blev det rätt, ibland mindre rätt och någon gång blev det tokfel.

Nygatan i Örnsköldsvik på 60-talet. VW, Peugeot 404 Break, Opel Rekord Sedan och Caravan. Några bilar har färglagts, medan andra fått förbli svartvita. Samma sak med husen.


Nygatan några år senare. Samma plats, men nu är det vackra gula trähuset borta och ersatt av en tegelkoloss.


Så här ser samma gata ut idag.
Bild: Google


Detta är ett vykort på Ångermanlandsgatan, också den i Örnsköldsvik. Gul postlåda, skylt "Tobak" och reklam för Cloetta Roulette. Löpsedlarna har "Motorväg" och "Tappad" som rubriker. En Volvo PV, eller möjligen en Standard Vanguard, visar bakdelen. Det är lugnt, det är stilla och det är vänstertrafik.


Jag har ingen anknytning till Örnsköldsvik och har aldrig besökt staden annat än på genomresa. Ändå kan jag se hur Ångermanlandsgatan ser ut idag genom att gå in på Google Street View. Visst är det fantastiskt! Eftersom koloratören (heter det så?) styrde färgsättningen så kan vi inte vara säkra på om färgerna på den gamla bilden stämmer med hur verkligheten såg ut. Kanske var balkongerna egentligen röda även då?
Bild: Google

Ännu ett vykort från Ö-vik. Det är också från Ångermanlandsgatan och det är samma höghus som syns i bakgrunden på bilderna ovan. En ensam tvåfärgad Volvo Amazon kör vänstertrafik. Amazonen är av årsmodell 1961 eller tidigare eftersom 1961 var sista året Amazonen kunde levereras i tvåfärgsutförande.


Samma vy idag om man tittar på Google Street View. Balkongerna är nu inglasade och färgsättningen på huset är en annan. 
Bild: Google

En bild från korsningen Centralgatan-Nygatan. Centralgatan var gamla Riksväg 13, nuvarande E4, och heter idag Centralesplanaden. Det är tyvärr svårt att urskilja alla detaljer, men jag tror det är en bilfirma med bil på taket vi ser bredvid Caltexskylten. En Saab (?) står i skyltfönstret till höger i bild. Här har koloratören satsat på en häftig knallgul färg. Snyggt!



Mycket är förändrat och nya hus är byggda utefter Nygatan.
Bild: Google

Norrlandskustens buss mot Luleå passerar Nygatan på sin färd längs Centralgatan - Riksväg 13. Samma hus som på bilden ovan och en fin skylt med Tältplats och Riks 13. Vi ser också en Morris Minor skåpbil med delad framruta, hel framruta kom på årsmodell 1956. Mannen med hatt och portfölj tycks ha bråttom, medan damen i svart tar det lugnare. Men varför håller hon paraplyet framför sig? Kanske blåser det hårt denna dag år 1957.
Bild: Örnsköldsviks museum Foto: Karl-Otto Strandberg


En bild från 1962. Detta år bytte Riksväg 13 namn till Europaväg 4 så några månader senare togs nog denna skylt ner. En ensam Saab puttrar fram på Centralgatan.
Bild: Örnsköldsviks museum Foto: Karl-Otto Strandberg



Denna fina bild på Stora Torget i Ö-vik är nog ett riktigt färgfotografi. 50-tal när det är som vackrast! 1978 rev man det gula sk Madlungska huset med bl.a. Café Metropol och Stenmans Café. Även Örnsköldsvik drabbades tyvärr av rivningshysterin på 70-talet.

Café Metropol.

En stilig Shell-mack fanns vid torget. Klockan som syns i mitten av bilden sattes upp 1939. Det är ett konstverk av skulptören David Wretling och heter "Till hemstaden". 

Bilden är från 1954. Notera alla trevliga kiosker som fanns på den tiden!
Bild: Örnsköldviks museum  Foto: Thure Schelin

Klockan monteras 1939.
Bild: Örnsköldviks museum  Foto: Thure Schelin

Det vackra bankpalatset byggdes 1899 för Hernösands Enskilda Bank. 1914 togs banken över av Svenska Handelsbanken.


Det är spännande att studera detaljer. På detta kort har tegelbyggnaden fått texten Svenska Handelsbanken uppsatt på fasaden. Detta saknas på de tidigare bilderna. En snygg tankbil från Shell svänger in på Läroverksgatan. Kanske har den varit och fyllt på Shell-mackens cisterner.


Året är 1978 och Madlungska huset till vänster är tömt inför rivningen. På bankfasaden har man kortat ner Svenska Handelsbanken till bara Handelsbanken. De bilburna ungdomarna lyfter på huven till en Chevrolet Camaro.
Bild: Örnsköldviks museum  Foto: Thure Schelin



Storgatan norrut. Madlungska huset och bankpalatset i bakgrunden.


Istället för det vackra Madlungska huset byggdes istället detta elände. Hur tänkte man? Jag undrar ibland hur det såg ut i dessa politikers hjärnor som rev så många vackra byggnader runt om i Sverige. Den vackra klockan fick i alla fall vara kvar.
Bild: Google



Vi går vidare och tar en titt på den västra delen av torget. 1915 såg det ut så här med Hotell Örn och Sparbankshuset.


Hotell Örn brann ner 1936 och ett nytt hus med Stora Hotellet uppfördes 1937.


Återigen ett vackert kolorerat vykort, men varför har koloratören lämnat vissa partier på bankhuset ofärgade? Åtta trevliga bilar står snyggt parkerade och en ensam motorcyklist drar iväg. Klockan ser lite ensam och övergiven ut.


Sundelins sålde pälsvaror och damkappor. Ovanför Sundelins sitter en reklamskylt "Telefunken Radio". Restaurant i mitten och till höger ingången till Stora Hotellet.
Bild: Örnsköldsviks museum  Foto: Werner Wångström

På baksidan hade Stora Hotellet en trädgårdsservering.



I Sundelins tidigare lokaler såldes det 1976 fortfarande kläder men nu under namnet Ö-viks Mode. Den vänstra bilden med Polyfoto är från 1976, den högra från 1977 och då har Polyfoto bytt namn till Expert.



Ungefär så här ser det ut idag. Där Sundelins hade affär finns idag en Audio-Video butik. Expert gick ju i konkurs 2012 så här är Google Street View inte riktigt uppdaterad. Stora Hotellets lokaler i bottenplanet är nu en O´Learys restaurang.
Bild: Google



Storgatan Söderut.



Samma vy i modern tid. Plåtfasaden till vänster är ju alldeles förfärlig!
Bild: Google


Textkällan till detta inlägg kommer till största delen från 
Örnsköldsviks kommuns hemsida: www.ornskoldsvik.se



Så det kan bli. Ett kolorerat vykort växte till en liten redogörelse om Örnsköldsviks historia. Nu är både jag och ni som läser denna blogg en aning mer allmänbildade. Kanske har det smugit sig in ett eller annat fel i texten och då hoppas jag att den som upptäcker detta hör av sig så jag kan rätta till det.


Så blir det några kolorerade bonusbilder från Ö-vik. 

Först en riktig godbit! En Saab 92 på vägen upp till Varvsberget.

Väl där uppe kunde man äta på Varvsbergsrestaurangen.





Kyrkan och skidbacken.


Mo och Domsjö Centralkontoret.


Brandstationen. Trist motiv och koloratören hade nog inte heller sin bästa dag jobbet. Färgen räckte inte riktigt till för att färga hela fasaden och några av träden fick höstfärger. För övrigt kan man undra vem som lockades att köpa ett vykort på en brandstation?


Länslasarettet.




Lasarettet som riktigt färgfoto.


I svartvitt från ovan.


Och i vinterskrud.



Till sist måste jag ge er läsare ett julklappstips. Det är boken Kulör - Svartvit motorhistoria i färg av Anders Tengner. Han har med hjälp av ett bildredigeringsprogram kolorerat en mängd gamla vackra svartvita motorhistoriska fotografier. Jag har sett några smakprov på bilder från boken och de är fantastiska. Mina barn har fått tipset så jag hoppas att ett exemplar till mig ligger under granen i år.



måndag 26 oktober 2015

Husqvarna Svartpilen och Vitpilen

På motorcykelmässan EICMA i Milano 2014 visade Husqvarna upp två konceptmotorcyklar, Svartpilen och Vitpilen. Lite kul att man använder svenska namn istället för Black Arrow och White Arrow. Inspirationen sägs komma från Husqvarnas legendariska Silverpilen, designad av Sixten Sason. Vitpilen kallas för en modern caféracer medan Svartpilen är mer en off-road mc. Motorn är på 390 cc och lämnar 46 hk. Kanske går dessa hojar i produktion 2017.

Husqvarna började tillverka motorcyklar 1903 och 1919 konstruerade man sin första egna motor. 1987 köpte italienska Cagiva Husqvarnas motorcykeldivision och tillverkningen flyttades till Italien. 2007 köptes märket av tyska BMW som 2013 sålde Husqvarna vidare till österrikiska Pierer Industries AG som också äger motorcykelmärket KTM.


söndag 25 oktober 2015

En betraktelse från "Gubben med portföljen"

Jag började min lokförarutbildning den 2 feb 1981 och bilden nedan är från våren 1982. Platsen är Sävenäs lokstation i Göteborg och fordonet ett Rc-lok. Jag har bara några dagar kvar till examination och min första egna lokförartur. På den tiden hade lokförare inte uniform, vi kunde komma till jobbet i vilka civila kläder som helst. Båtmössa med tjänstetecken och en blårock var det vi fick ut från förrådet. Få, om ens någon av oss yngre använde dessa plagg. Någon AC fanns inte på loken så varma sommardagar kunde det vara rejält svettigt. Då var det skönt att kunna köra i shorts och sandaler! 


"Legitimationen" som visade att man var förare när man tog över ett tåg från en kollega var den svarta portföljen som alla lokförare hade. Det var mycket vi skulle bära omkring på som t.ex. tidtabeller, säkerhetsföreskrifter och linjeböcker för alla sträckor vi åkte på. Tiderna förändras och nu finns det mesta i vår läsplatta och i mobilen. De flesta förare bär på en liten ryggsäck, medan jag fortfarande envisas med att ha kvar min gamla praktiska portfölj. Säger någon på jobbet "Gubben med portföljen" så vet nog alla vem det handlar om.


1985 bytte SJ uniform och då blev även vi förare uniformspliktiga. Så här såg den nya kollektionen ut. I mitten står lokföraren klädd i väst och skärmmössa av älgskinn, de två andra är ombordpersonal. Det var designgurun Lars Hall som stod för formgivningen av kläderna.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Det var samma Lars Hall som i början på 2000-talet också fick uppdraget att byta färgsättning på tågen. Nu skulle det vara grått istället för babyblått och rött. Så här uttryckte sig Herr Hall: "Tågen skall vara gråa så att de resande framträder som dekorativa färgklickar när de går utmed tåget på plattformen". Det tidigare färgschemat var inte snyggt, men det nya gråa blev, i mitt tycke, en katastrof. När man sedan började måla om lok och vagnar i svart blev "sorgetåget" fulländat...

Det nya bolaget MTR kan man ha åsikter om, men de har utan tvekan lyckats bättre med sin färgsättning än gamla SJ.


2008 var det åter dags att byta uniform. Vi förare slipper västen och kan välja mellan skjorta och pikétröja, slips är frivilligt. Jag tycker det blev en bra uniform. Snygg, praktisk och bekväm.
Bild: SJ

När jag började som lokförare på SJ körde vi alla typer av tåg. Det var varierad körning med en blandning av växling, godståg, persontåg och pendeltåg. SJ ägde tåg, bussar, fastigheter, verkstäder, stationshus, färjor m.m. SJ byggde och skötte också alla spåranläggningar och hade även hand om trafikledningen. Idag är allt uppdelat och sönderslaget. Allt ska upphandlas och vinstoptimering gäller.
Mycket trafik är upphandlad av länstrafikbolagen och den operatör som lägger lägsta anbudet vinner. Svensk eller utländsk operatör spelar ingen roll, bara det blir billigt. Kostnader och avtal pressas och mycket av tryggheten och variationen i åkningen är borta.
2010 tog DSB (Danske Statsbaner) över i stort sett all pendel- och regionaltrafik som körs i västsverige. Man hade lagt ett anbud som låg ca 20 % lägre än någon annan och fick trafiken. Vad hände? Totalkaos och efter en tid var DSB mycket nära konkurs. För att rädda trafiken fick SJ ta över verksamheten med kort varsel.
När den omdiskuterade Västlänken byggs i Göteborg försvinner alla de uppställningsspår som idag finns vid Centralen. Det är spår som används av fordon som för tillfället inte är ute och rullar. Marken är värdefull och fastighetsbolaget Jernhusen vill bygga bostäder och kontor. Var alla lok och vagnar ska ställas upp har man inget svar på. Redan idag är bristen på uppställningsspår katastrofal och många fordon måste ställas upp på bl.a. Sävenäs rangerbangård. Det innebär stora kostnader för operatörerna som måste ha förare som hämtar och lämnar fordonen vilket kostar mycket tid och dyra taxiresor. Dessutom ökar trafiken mellan Sävenäs och Göteborgs Central, en redan idag hårt belastad sträcka.

Förr körde SJ alla godståg, idag är det 15-20 olika bolag som slåss om godsmarknaden. Det säger sig självt att man försöker hålla ner löner och avtal, och hur de mindre skuttbolagen hanterar säkerheten kan man fundera över. Att man t.ex slirar en del på arbetstidsbestämmelserna vid trafikstörningar är nog vanligt. Nu senast var det godsbolaget TX Logistik som fick sitt trafiktillstånd indraget med omedelbar verkan på grund av stora brister i bl.a. säkerhetsstyrningen. Man saknade kunskap och förmåga att hantera riskerna i sin verksamhet och företaget hade inga rutiner för kontroll av personalens hälsa och kompetens. Tyvärr är risken stor att fler företag än TX Logistik kommer att få problem i framtiden.
Förlorarna är personalen som står utan jobb, men också transportköparna som helt plötsligt inte har någon som kör deras vagnar.
Godsbolagen kör med en mycket varierad fordonsflotta. En del kör med nya fina inhyrda lok, andra kör med gammalt skrot från 50- och 60-talen. 
Den största godsoperatören Green Cargo som härstammar från gamla SJ Gods, har rustat upp och moderniserat många av sina Rc2-lok. Det har bl.a. blivit nya förarhytter, nya kompressorer, moderna och effektivare strömriktare samt ett nytt datoriserat styrsystem och de kallas nu Rd2. 

Rd2 1069 och Rc4 1316 på Sävenäs lokstation en sen eftermiddag i april 2015. Det ombyggda loket till vänster har bl.a. nya växlarfotsteg, nya strålkastare och klumpen på taket är den nya klimatanläggningen. Loken går nu också att radiostyra.


Hytten på Rd2 har fått ett rejält lyft! Jämför med bilden högst upp i inlägget. Naturligtvis finns kokplattan kvar för kaffekokning under tuffa nattkörningar.


2010 levererade Bombardier 16 nya lok av typ Traxx till Green Cargo med litterabeteckningen Re. 


Hytten i en Re-maskin.


Green Cargo har också lagt stora pengar på att byta ut motorerna i sina T44 diesellok. De gamla 2-taktsdieslarna från GM har bytts till 4-taktsdieslar från tyska MPU för att minska bränsleförbrukning och utsläpp. Även hytterna har moderniserats och loken har bytt namn till Td. De mindre bolagen kör vidare med sina miljövidriga motorer. Detta snedvrider naturligtvis konkurrensen. Kanske skulle man ha ett system där operatörerna betalar banavgift efter hur stora utsläpp man orsakar. 
Hur miljövänliga är järnvägstransporter när de går med gamla diesellok byggda av Nohab i Trollhättan 1955-60?
Bild: jarnvag.net  Foto: Christian Tellerup

På 80-talet körde vi också mycket gammalt skrot, men i takt med att SJ investerade i ny rullande materiel så fasades det gamla ut. När järnvägen avreglerades dök många gamla utrangerade lok och vagnar upp igen och sattes åter i trafik. Konkurrensen har gjort att få bolag har råd att köpa nytt, istället blir det lite målarfärg och så kör man vidare med det gamla. 
Trafiken på spåren har i och med avregleringen ökat enormt, men tyvärr har underhåll och utbyggnad inte hängt med. Idag körs det på yttersta marginalerna och händer det något så kollapsar hela systemet. Ett signal- eller växelfel som inträffar i rusningstrafiken innebär kaos. En nedriven kontaktledning på stambanorna (inte ovanligt) får enorma följdverkningar över hela Sverige. Nu flaggar Trafikverket för kraftiga hastighetsnedsättningar på stora delar av järnvägsnätet f.o.m. 2017. På många sträckor där vi idag kör 200 km/h kommer hastigheten att sänkas till 130 km/h på grund av slitna spår och växlar. Det kommer naturligtvis att innebära rejält förlängda restider.

Ibland känns det skönt att inte ha 35 år av yrkeslivet framför sig, i alla fall när det gäller jobb på järnvägen. Jag påstår definitivt inte att allt var bättre förr, men en hel del... 

Båtmössan och blårocken som vi fick ut första dagen på SJ är borta, men mössmärket hittade jag i en låda.