PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

lördag 6 februari 2016

Pilatusbahn

På Verkehrszentrum i München finns ett exemplar av en ångvagn från kuggstångsbanan Pilatusbahn i Schweiz. Pilatusbahn är 4,6 km lång och den är världens brantaste kuggstångsbana med en medellutning på 38 % och en maximal lutning 
på 48 %! Höjdskillnaden från dal till topp är 1635 m.

Vagnen drivs med ett kuggstångssystem kallat Locher.


Det finns fyra olika system för kuggstångsdrift: Abt, Riggenbach, Strub och Locher.




Från vänster: Riggenbach, Strub och Abt.


Den första schweiziska kuggstångsbanan var Rigi-bahn som invigdes 1871. Banan blev en succé! 
1873 gjordes en första ansökan om att anlägga en normalspårig (1435 mm) kuggstångsbana från Alpnachstad upp till toppen av berget Pilatus. Problemet var att man med dåvarande kuggstångssystem bara kunde ha en lutning på 25 %, vilket här var otillräckligt. Att man inte kunde ha större lutning berodde på risken att vagnen kunde lyfta och det drivande kugghjulet kunde då kugga över.
1885 presenterade ingenjör Eduard Locher ett system som kunde klara minst 50 % lutning. Systemet styrde också vagnen så några hjulflänsar behövdes egentligen inte, dessutom kunde vagnen inte välta vid extremt hårda sidvindar. Nu kunde Pilatusbahn byggas och det blev en smalspårig bana (800 mm). Bygget startade 1886.

Principen för system Locher som används på Pilatusbahn. Två horisontellt roterande kugghjul griper i kuggstångens sidor istället för de tidigare systemen med ett vertikalt roterande kugghjul på ovansidan. Pilatusbahn är unik och den enda järnväg som använder Locher-systemet.



En nackdel var att det inte fungerarde med vanliga växlar. Istället användes en form skjutbord (travers). 

En modernare typ av växel är denna som "roterar" vid omläggning. 
En trevlig film om Pilatusbahns historia finns HÄR (klicka på bilden 125 Jahre). Där visas också hur denna växel fungerar.


Banan öppnades 1889 och fram till 1937 användes ångdrivna vagnar. 


Vanliga ånglok har ångpannan placerad längs med fordonet men dessa vagnars panna är placerad på tvären för att kunna hålla rätt vattennivå även när det lutar.


Tio vagnar användes i trafiken och vid dal- och toppstationerna flyttades vagnarna med hjälp av ett skjutbord (travers).


Hastigheten var 4,3 km/h och resan uppför berget tog 70-80 minuter. 


Redan 1905 föreslogs att banan skulle elektrifieras men kostnaden ansågs då för hög. I början på 30-talet började ångvagnarna bli slitna och en elektrifiering av banan påbörjades. 1937 var det klart och ångvagnarna ersattes av elektriskt drivna vagnar med en effekt på 154 Kw (210 hk). Hastigheten mer än fördubblades till ca 9 km/h och resan tog nu ca 30 min. Säkerheten är viktig och vagnarna har därför fem olika bromssystem.






1 kommentar:

  1. Mycket intressant artikel Perra!
    Fantastiskt att man klarade nästan 50% lutning på en bergbana!
    Själv hade jag nog fått svindel om man åkt med i vagnen!

    SvaraRadera