PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

måndag 14 augusti 2017

Messerschmitt

Efter andra världskriget fick flygplanstillverkaren Messerschmitt-Werk i Regensburg inte tillverka flygplan och för att hålla igång fabriken behövdes nya projekt. Tyskland höll på att resa sig efter kriget och man såg att det fanns ett behov av ett litet billigt motorfordon. En tidigare anställd, Fritz Fendt, kom med ett förslag på en tvåsitsig trehjuling med motorcykelmotor. 
Sommaren 1952 var en prototyp klar, och den kallades Fendt Kabinenroller FK-150. Motorn var en encylindrig fläktkyld tvåtaktsmotor från Fichtel & Sachs på 150 cc och 6,5 hk. Det som skiljde FK-150 från den kommande produktionsmodellen var bl.a. motorn, plexiglashuven och strålkastarna. 

Februari 1953 startade produktionen av Messerschmitt KR 175. Ett nytt bolag, Regensburger Stahl- und Metallbau GmbH, hade bildats för att tillverka och marknadsföra det nya fordonet. Motorn var nu en 175-kubikare på 9 hk med automatkoppling. Gasreglaget på styret var av mc-typ och manövrerades med vänster hand eftersom växelspaken satt till höger. Fjädringen fram och bak var av gummibandstyp och bromsarna var mekaniska. Låg vikt och lågt aerodynamiskt motstånd gav en toppfart på 80 km/h. Snart visade det sig att modellen hade en hel del barnsjukdomar. De bullrade och skramlade, fjädringen fungerade dåligt och automatkopplingen fick snart bytas till en fotmanövrerad koppling av biltyp. I juni 1953 hade ca 70 ändringar gjorts och försäljningen gick nu bra. Priset var från början 2 100 DM, men höjdes sedan till 2 470 DM. Efter två år hade man producerat 10 666 KR175. 1956 fanns KR175 också i en cabrioletversion. 1955 satte man världsrekord på Hockenheimbanan och lite om det finns HÄR.

2 personer från Stockholm till Göteborg för 7 kronor och 48 öre!

En trevlig filmsnutt från British Paté med Messerschmitt 1954. 

Nog har föraren i ovanstående filmklipp vissa likheter med Lasse Åberg (Stig Helmer Olsson) i filmen Sällskapsresan II Snowroller.

Kanske detta exemplar hade passat i filmen Snowroller...

Möjligheternas vagn för 3 385 kronor, fritt Trelleborg!

1955 ersattes KR 175 av KR 200. Västtyskland gick med i NATO och Messerschmitt fick tillverka flygplan igen. Messerschmitt hade nu tappat intresset för Fends lilla bil och tillverkningen hos Messerschmitt upphörde och togs över av Fritz Fend som tillsammans med underleverantören Valentin Knott bildade företaget FMR (Fahrzeug- und Maschinenbau GmbH Regensburg). Messerschmitt KR 200 var förbättrad på många punkter. Den var starkare, snabbare och hade en mer genomtänkt konstruktion. Nu var motorn på 191 cc, 10,2 hk och maxhastigheten angavs till 100 km/h. På KR175 fanns en backväxel, men på KR200 vände man helt enkelt rotationsriktning på motorn och man hade då också fyra växlar bakåt! Annan plexiglashuv, ny hjulupphängning, hydrauliska stötdämpare och större däckdimension var andra förbättringar. Med ett pris på 2 500 DM var KR 200 en succé och nästan 12 000 exemplar byggdes det första året. Det fanns också ett exportpaket tillgängligt med bl.a. tvåfärgslack, målade navkapslar, värmeanläggning, exklusivare interiör, klocka och solskydd i plexiglashuven. 


1956 var bränslekostnaden för två personer Malmö-Stockholm 10 kronor och 40 öre!

1957 kom KR200 Cabrio-Limousine med sufflett. 

KR 201 Roadster var nog den tuffaste varianten. Den hade sufflett och en enkel vindruta. Karmar för sidorutorna saknades. Enligt uppgift byggdes bara 300 exemplar. Generalagent i Sverige var Auto-Products AB i Stockholm.


Mycket nostalgi på denna bild!


Produktionen av KR200 fortsatte. Annons från 1958.

Röd interimskylt med A tyder på att bilden bör vara från Stockholm.


"Messerschmitt har under åratals utvecklingsarbete mognat till en absolut tillförlitlig bruksvagn, som kan skötas och underhållas av varje förare"
1958 var nyheten den fyrhjuliga Tiger. Sportig, snabb och stark!

Den fyrhjuliga modellen kallades allmänt för Messerschmitt Tiger, men hette egentligen FMR Tg 500. Tiger var en vidareutveckling av KR200, och hade en tvåcylindrig tvåtaktare på 500 cc och 19,5 hk, alltså den dubbla effekten mot tidigare. Toppfarten angavs nu till imponerande 130 km/h! Andra förändringar var 10-tums fälgar, större strålkastare och hydrauliska bromsar. 320 exemplar tillverkades och produktionen lades ner 1961. Produktionen av KR200 minskade kraftigt 1962 och den sista Messerschmitten tillverkades 1964.

Två bilder med Teknikens Världs legendariska medarbetare Gunnar Friberg. Läs mer om honom HÄR.



Det här "projektet" fotograferade jag på Bremen Classic Motorshow 2015

...och detta nyrenoverade exemplar ställdes ut på veterandagen i Älvsered maj 2016.

En Messerschmitt på Tekniska museet i Stockholm 1955.
Bild: Tekniska Museet  Foto: Truls Nord

Bild från Nordiska Museet med text: "Tekniskt arbete i skola". 
Bild: Nordiska Museet  Foto: Karl Heinz Hernried

En bild från tidskriften LIFE.

Elvis ägde faktiskt också en Messerschmitt.


Innan Fritz Fendt konstruerade Messerschmitt Kabinenroller byggde han 1948 ett ännu mindre trehjuligt fordon kallat Flitzer. Här är den första prototypen från 1947.

Ekerhjulen fram ersattes av scooterhjul och flera versioner tillverkades mellan 1948-51. Från början hade den en Victoriamotor på 38 cc och 1 hk och toppfarten var 40 km/h. Den sista versionen som kom 1950 var utrustad med en motor på 98 cc som gav 4,5 hk och toppfarten var nu 75 km/h. 


Den här roadsterversionen är spännande. Överdelen kan fällas upp och själva taket har kanaler som blåses upp med luft!



Under 1990-talet började Fritz Fend arbeta på F2000, ett modernt fordon med låg vikt och med drag av Messerscmitt Kabinenroller. Projektet hade nått prototypstadiet när Fend år 2000 avled i en stroke 80 år gammal.
En intervju med Fritz Fend. Vid 2:24 blir det åka av med detta intressanta fordon.


tisdag 8 augusti 2017

Citroën i Rygge

Det här norska vykortet är intressant! Det är Rygge Hotell som låg vid Riksvei 118 strax söder om Moss. Det är 70-tal och ser man till antalet Citroën på bilden så bör det ha funnits en välmående Citroënhandlare i området. På bilden räknar jag till minst fem ID/DS, en GS, en Dyane och en 2CV AU som var kombimodellen av 2CV. 

Rygge Hotell några år tidigare med bl.a. en Wartburg och en Volvo Amazon. Kanske kan någon i läsekretsen identifiera herrgårdsvagnen på Riksvei 118?

Samma vy i färg, men nu är Amazonen borta!


Vägen heter nu Ryggeveien och så här ser platsen ut idag om man tittar på Google Street View. Enligt Rygge Hotells hemsida finns fortfarande viss verksamhet och rum med enkel standard går att hyra.
Bild: Google Street View

onsdag 2 augusti 2017

Mat på väg

Jag har just kommit hem från en liten bilresa uppåt Norrland och konstaterar än en gång att det är svårt att hitta god och prisvärd mat utefter vägarna. Pizza, kebab, hamburgare och mackarnas evighetsrullande korvar är många gånger det enda som erbjuds en hungrig bilist. Gamla pålitliga matställen har försvunnit eller blivit trista pizzerior. Thai-restauranger kan ibland ha bra mat till hyfsade priser, men att hitta något ställe som serverar klassisk husmanskost är nästan omöjligt om det inte råkar vara lunchtid en vardag. Ett undantag är golfrestauranger som verkar hålla god klass på maten.

I brist på bra vägkrogar skulle en sådan här "Auto-Mato" vara ett alternativ. Den värmer vatten och konserver, kokar kaffe (snusmalet eller Nescafé) och kokar ägg och potatis. Priset år 1950, 33 kr exkl. montering, motsvarar strax under 600 kr i dagens penningvärde. Någon som har en Auto-Mato liggande i sina gömmor?


måndag 31 juli 2017

Release Volvo V70 2000

Oj, vad åren går! Nu är det 2017 och det är alltså redan 17 år sedan Volvo år 2000 presenterade den då helt nya V70N. 
En fin reklamfilm för V70N med många nostalgiska filmsnuttar!

Efter att ha kört vår 245:a -92 i 17 år och drygt 38 000 mil utan nämnvärda problem så var jag sugen på en V70. På Hedins i Mölndal stod ett välvårdat exemplar av årsmodell 2004 med 170 hk och 12 000 mil på mätaren. Jag slog till och 245:an hittade en ny ägare. En snygg, tyst och bekväm bil, men inte var den lika tillförlitlig som den gamla 245:an. Under de knappt två år jag hade denna V70 så havererade kompressorn till AC:n, bromsok och skivor byttes, det behövdes en ny styrenhet för klimatanläggningen och vid knappt 16 000 mil började tvåans växel hoppa ur. Då tröttnade jag... Kollade i bilregistret, och denna bil finns inte längre kvar. En VW Sharan -17 har nu detta registreringsnummer. 
Här hämtar jag och sonen bilen hos Hedins i maj 2009.


fredag 28 juli 2017

Japan 12

Idag är sista dagen i Tokyo, imorgon åker vi hem till Sverige. Dagen är fri för egna aktiviteter och jag ska förverkliga en gammal dröm, ett besök på Hondas museum "Honda Collection Hall". Museet ligger i Montegi ca 15 mil norr om Tokyo och för att komma dit ska jag nu för första gången åka tåg själv i Japan. Tre tågbyten behövs, men det ska säkert gå bra. 
Det är lördag morgon och tåget går 06.43 från Nippori med byten i Ueno, Oyama och Shimodate.

Tågbyte i Ueno. I väntan på tåget står man som vanligt snyggt och prydligt på led inom de vita markeringarna .

I Shimodate blir det byte till dieseldriven rälsbuss som körs av Mooka Railway. Linjen är 42 km och går mellan Shimote och Motegi. Järnvägen öppnades 1912, godstrafiken lades ner 1982 och 1988 togs linjen över av ett privat bolag.

Tåget som består av två ihopkopplade motorvagnar rullar sakta ut från Shimodate och jag förstår snart att spårläget inte tillåter några högre hastigheter. 

I 60-70 km/h brummar rälsbussen genom ett lantligt Japan och snart är det dags för tågmöte.

Efter en färd på drygt 16 km ankommer vi Moka Station, en station som ser lite spännande ut. För mig som hade fokus på att komma till Motegi var detta bara en transportsträcka, men hade jag vetat innan vad som finns här i Moka hade jag försökt planera in ett lite längre uppehåll.

Nu stod vi här bara en kort stund medan man kopplade av den bakre motorvagnen.

Vad är det då som är så intressant med denna lilla landsbygdsstation? Jo, om vi börjar med stationshuset så är det byggt i form av ett ånglok! 
Bild: Wikipedia  Foto: Saniboh
I Moka finns också en veteranjärnväg som på helgerna kör ångloksdragna tåg mellan Shimodate och Motegi. Denna förening håller till i museibyggnaden intill som också är formgiven som ett ånglok!
Foto: cuso4.org
Det var lördag när jag var där så ett ångtåg stod klart för avgång.

I Moka har Moka Railway sin depå där man servar och reparerar sina tåg.

Genom ett vackert landskap åker vi vidare mot Motegi.

Resan tar drygt tre timmar och jag kommer fram till Motegi utan problem. Museet ligger vid racerbanan Twin Ring, ca 8 km utanför Motegi, och det går en buss från järnvägsstationen. 
Twin Ring ägs av Honda och öppnades 1997. Anläggningen består av två olika banor, därav namnet. Den ena är en 2,5 km lång ovalbana för bilar typ IndyCar och den andra är en 4,9 km lång traditionell bana där man i huvudsak kör motorcykelracing. På ovalbanan tog Kenny Bräck sin första seger i CART-serien år 2001. Vid den stora jordbävningen 2011 skadades ovalbanan och den har inte använts sedan dess.

En månad senare skulle man köra VM i road racing (MotoGP) på Twin Ring. Det hade varit roligt att se live, men jag fick nöja mig med tv-soffan hemma i Sverige.

Spanjoren Marc Márquez (#93) vann racet och tog därmed sin femte VM-titel. Maskinen var en Honda RC 213V med över 250 hk och en toppfart på runt 350 km/h. De här grabbarna kan köra motorcykel!


I Twin Rings souvenirshop kunde man köpa dessa speciella "ätverktyg".



Några hundra meter från banan ligger Honda Collection Hall, och ett tidigare blogginlägg om detta museum hittar ni HÄR. Det är ett fantastiskt museum där Hondas hela historia finns samlad.

För att hinna till kvällens avskedsmiddag var jag tvungen att åka taxi från Motegi till Utsunomiya, en sträcka på ca 3,7 mil. 
Där steg jag på ett färgglatt Shinkansen-tåg för vidare färd tillbaka till Tokyo.

Efter en god måltid med mat och dryck besöktes ett karaokeställe där det sjöngs för full hals! Jag har några filmsnuttar från tillfället, men jag har lovat mitt ressällskap att inte sprida dessa musikaliska storverk utanför gruppen....

Dagen efter är det dags för hemresa och bagaget transporteras till flygplatsen på lastbil. Mycket praktiskt att slippa ta de stora väskorna på tåg och tunnelbana. 

Vi avslutar vår japanresa som sig bör med en tågresa. I hällande regn åker vi flygtåget till Haneda Airport. Banan, som är av typ monorail, öppnades till OS i Tokyo 1964.

Sammanfattningsvis var det en mycket bra resa med en trevlig blandning av kultur, natur och teknik. För mig som arbetar inom järnvägssektorn var det mycket intressant att se hur de japanska järnvägarna fungerar jämfört med vår egen. Det är onekligen en stor skillnad! Tågen kommer och går i tid, det är hög servicenivå och de har ett lättbegripligt biljettsystem. Med så mycket folk som varje dag ska transporteras måste det bara fungera, och det gör det också. 
Japan är ett fantastiskt land med vänliga, artiga och hjälpsamma människor. Mycket är modernt och högteknologiskt, men man värnar också mycket om sitt kulturarv. Det finns mycket kvar att se och jag återvänder mer än gärna.

Mina tågresor i Japan 2016.