PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

fredag 31 mars 2017

Östersund C

Att mitt yrke blev lokförare är kanske inte så konstigt då jag mer eller mindre är uppvuxen på tåg. Min far arbetade på SJ, vilket på den tiden innebar fria resor för familjen på SJ:s tåg, bussar och färjor, en förmån som nyttjades flitigt. Far tog aldrig körkort så vi åkte alltid tåg och buss när vi skulle ut och resa, och reste, det gjorde vi ofta. Min farmor och farfar bodde i Jämtland i en liten stuga i byn Österåsen i Ovikens sockenVi var ofta uppe och hälsade på släkten och det blev många resor mellan Göteborg och ÖstersundOftast åkte vi nattåget till Östersund, sedan buss till Myrviken och därifrån fick vi sedan gå till fots de sista kilometrarna. När vi steg av bussen stod farfar och väntade med cykel, eller på vintrarna sparkstötting, så vi kunde få hjälp med bagaget.
Det långa sovvagnståget ankom Östersund tidigt på morgonen och fortsatte sedan mot Åre och StorlienNågon gång blev det frukost på TR-Baren i stationshuset, men för det mesta gick vi till gamla tant Sigrid som bodde på Gröngatan 35 i en numera riven träfastighet. Den gamla damen som var en kär vän till familjen, serverade vattgröt, smörgås och kokkaffe till oss hungriga göteborgare. Mätta och belåtna tog vi oss sedan till Busstorget för vidare transport till Myrviken. 
På stationen stod Inlandsbanans rälsbussar mot Storuman och Sveg och väntade. Morgontågen norrut var långa och bestod ofta av 6-8 ihopkopplade rälsbussar. Bilden är från 1975 och loket på bilden är ett Rb2 byggt av Nohab i Trollhättan 1962.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum  Foto: Arne Hällqvist

Järnvägen till Östersund, "Norrländska tvärbanan", öppnades 1879. Sträckan Ånge - Östersund elektrifierades 1939 och Östersund - Storlien 1945. I Östersund finns också anslutning med Inlandsbanan norrut där den första sträckan, Östersund - Ulriksfors, invigdes 1912.

Östersunds centralstation uppfördes 1879 efter ritningar av SJ:s chefsarkitekt A. W Edelsvärd. Bilden från början av 1880-talet.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
Bangården ca 1910.

Så här vacker var väntsalen invigningsåret 1879. Biljettlucka, resgodsinlämning och effektförvaring.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
1980 såg det betydligt tråkigare ut i väntsalen...
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
Stationshuset från spårsidan 1905.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
Stationsplan ca 1915, nu med en vacker park. Flygelbyggnaden med skylten "Ilgods" byggdes 1901. En inglasad veranda har också tillkommit på stationshuset.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

1917 eldhärjades stationshuset, men brandkåren lyckades rädda byggnaden. 
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

En trevlig kiosk fanns vid stationen och bilden är från 1930-talet.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

1930-tal och en buss med släpvagn har stannat till på stationsplanen.

Stationshuset juni 2015.

Avgång för rälsbuss med släpvagn mot Strömsund och Vilhelmina år 1935.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Rälsbusståg mot Gällivare någon gång på 1950-talet.

Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

1991 var det rälsbussar av typ Y1 som trafikerade Inlandsbanan.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum  Foto: Lars-Olov Karlsson


Östersund C med TR-baren 1971.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
1974.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Den här bilden från Östersund Central är lite intressant. Sveriges Järnvägsmuseum anger att fotot är taget 1958, men det måste vara fel. Rälsbussen på bilden, skyltad Sveg, är utan tvekan en tysk DB 627 som började tillverkas 1974. Detta fordon tillsammans med italienska ALn 668 provkördes på Inlandsbanan 1975-76 inför upphandlingen av de nya rälsbussar som skulle ersätta Y6-generationen från 1950-talet. Fotot bör alltså vara taget 1975-76. Då är frågan varför det står en gammal bildressin på spåret intill?
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

DB 627 i Östersund 1975.
Foto: Lars-Olov Karlsson

Jo, denna inspektionsdressin var faktiskt i tjänst hos Infranord (tidigare Banverket Produktion) i Östersund ända fram till 2010! Dressinen som byggdes av Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå i början på 1940-talet är fortfarande fullt körduglig. 2011 skänktes den till Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle där den används vid olika arrangemang. 
Under 1930-talet lät SJ beställa ett antal inspektionsdressiner hos Hilding Carlssons mekaniska verkstad. Dressinen på bilden hette 137 när den levererades, och den fick senare det nummer den har idag, 2907. Många sådana här fordon var i grunden ombyggda bilar. Hos Hilding Carlsson tänkte man annorlunda och tog fram en egen konstruktion enbart avsedd som motordressin.

Till vänster i bild står Hilding själv i verkstaden och skruvar på dressin 131.

Dressinen är försedd med inbyggd vändskiva så fordonet kan vändas var som helst på spåret. På bilden syns vändning av just dressin 137  på sträckan Sala - Saladamm vid SGGJ (Sala-Gysinge-Gävle Järnväg), nedlagd 1964.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Östersund Central juni 2015.

En av Norrtågs X62 på väg mot Sundsvall gör uppehåll på Östersund Central juni 2015.

Östersund har en station till, Östersund Västra. Hållplatsen som ligger vid Badhusparken öppnades 1888. När Inlandsbanans första etapp (Östersund - Ulriksfors) stod klar 1912 fick Östersund Västra två spår, ett för linjen mot Storlien och ett för Inlandsbanan. Två hållplatsbyggnader byggdes varav den östra hade väntsal och expedition medan den västra enbart hade ett öppet väntutrymme. De två byggnaderna stod i förbindelse med varandra genom en underjordisk gångtunnel. Hållplatsen lades ner på 1960-talet, men återuppstod när "Mittlinjen" började köra 1992. Numera är det bara ett spår vid Östersund Västra och Inlandsbanan svänger nu av längre norrut. Den östra hållplatsbyggnaden revs 1972.

Bild från 1890 på den första hållplatsbyggnaden vid Östersund Västra. Notera grindarna vid vägövergången!
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
Året är 1920.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
Östersund Västra någon gång på 1930-talet.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum
Östersund Västra på Google Street View.


Det här konstverket står i backen bakom Östersund Central, eller gjorde i alla fall juni 2015.

lördag 25 mars 2017

SJ 60-tal

På 50-talet började SJ:s vagnpark bli föråldrad och en ny modern vagnstyp togs fram. Det blev mycket bekväma vagnar där komforten höjdes rejält, speciellt i 2 klass. Det var teakpaneler, gott om plats och sätena hade fotstöd och ställbara ryggstöd med justerbara nackkuddar. I början fanns t.o.m. ett litet bord som man kunde fästa i armstödet. En annan finess var läslampor med riktad belysning och de gamla vattenkarafferna var nu ersatta av vattenbehållare med tryckknapp. 

"Många tror, att de kommit in i 1 klass, när de står i de nya 2 klassvagnarna. Men de har inte gått fel... Standarden på våra tåg har blivit mycket högre de senaste åren".


Hade man köpt platsbiljett så var nackkudden markerad med en remsa märkt "reserverad".

En bild där man ser det lilla bordet som man fäste i armstödet. När det inte användes förvarades det i nätfickan på framförvarande ryggstöd. 
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum  Foto: Seved Walther

Några vagnar hade särskilda barnkupéer med skötbord och rinnande kallt/varmt vatten. 
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Det fanns en anordning för värmning av barnmat och toastolen var kompletterad med en potta!
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum


Leverantörer av de nya vagnarna blev Kockums, ASJ Svenska Järnvägsverkstäderna och Kalmar Verkstad. Totalt byggdes 464 exemplar i form av personvagnar, sovvagnar, restaurangvagnar, resgodsvagnar och postvagnar. I början av 2000-talet började SJ fasa ut och skrota 60-talsvagnarna, men man kan fortfarande åka i denna typ av vagnar hos några privata aktörer som t.ex. Skandinaviska Jernbanor (Blå Tåget), Snälltåget och TÅGAB. Ett femtiotal vagnar skickades också till fd Jugoslavien.





De första sittvagnarna i den nya vagngenerationen visas upp på Stockholm Central 1960. Det eleganta "Rapidloket" tillverkat 1955 var då SJ:s modernaste lok.

tisdag 21 mars 2017

Flatruetvägen

Flatruetvägen förbinder Funäsdalen i söder med Ljungdalen i norr. Vägen är 42 km, invigdes den 31 juli 1938 av Kung Gustav V och är Sveriges högst belägna allmänna väg, 975 m.ö.h. 
Bild från invigningen 1938.
Bild: skarkdalen.se

Ford Prefect (?) med Helagsfjället i bakgrunden.



På platsen finns en sten till minne av invigningen 1938.

I förgrunden en Volvo PV 444 och möjligen en Borgward Hansa.

Här ser vi ett antal intressanta kolorerade bilar parkerade. En Saab 92 och en VW är vad jag ser på bilden, men här kan säkert läsekretsen hjälpa till med att identifiera fler fordon. Den blå bilen till höger om minnesstenen ser spännande ut! Kanske är det en Standard Vanguard Estate?



Vägen i vacker höstskrud.

Buss på Flatruetvägen.

SJ-buss vid minnesstenen någon gång på 1950-talet. 
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum  Foto: Seved Walther

Flatruet juli 2017.



Flatruetvägen, väg 531, är fortfarande grusväg och nattstängd mellan klockan 22:00-06:00 under perioden 1/12 till 15/4. 
Vid besvärligt väder kan vägen stängas med kort varsel även under annan tid.
Jag körde vägen i juli 2017 och ett inlägg om den resan finns HÄR.