PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

måndag 31 juli 2017

Release Volvo V70 2000

Oj, vad åren går! Nu är det 2017 och det är alltså redan 17 år sedan Volvo år 2000 presenterade den då helt nya V70N. 
En fin reklamfilm för V70N med många nostalgiska filmsnuttar!

Efter att ha kört vår 245:a -92 i 17 år och drygt 38 000 mil utan nämnvärda problem så var jag sugen på en V70. På Hedins i Mölndal stod ett välvårdat exemplar av årsmodell 2004 med 170 hk och 12 000 mil på mätaren. Jag slog till och 245:an hittade en ny ägare. En snygg, tyst och bekväm bil, men inte var den lika tillförlitlig som den gamla 245:an. Under de knappt två år jag hade denna V70 så havererade kompressorn till AC:n, bromsok och skivor byttes, det behövdes en ny styrenhet för klimatanläggningen och vid knappt 16 000 mil började tvåans växel hoppa ur. Då tröttnade jag... Kollade i bilregistret, och denna bil finns inte längre kvar. En VW Sharan -17 har nu detta registreringsnummer. 
Här hämtar jag och sonen bilen hos Hedins i maj 2009.


fredag 28 juli 2017

Japan 12

Idag är sista dagen i Tokyo, imorgon åker vi hem till Sverige. Dagen är fri för egna aktiviteter och jag ska förverkliga en gammal dröm, ett besök på Hondas museum "Honda Collection Hall". Museet ligger i Montegi ca 15 mil norr om Tokyo och för att komma dit ska jag nu för första gången åka tåg själv i Japan. Tre tågbyten behövs, men det ska säkert gå bra. 
Det är lördag morgon och tåget går 06.43 från Nippori med byten i Ueno, Oyama och Shimodate.

Tågbyte i Ueno. I väntan på tåget står man som vanligt snyggt och prydligt på led inom de vita markeringarna .

I Shimodate blir det byte till dieseldriven rälsbuss som körs av Mooka Railway. Linjen är 42 km och går mellan Shimote och Motegi. Järnvägen öppnades 1912, godstrafiken lades ner 1982 och 1988 togs linjen över av ett privat bolag.

Tåget som består av två ihopkopplade motorvagnar rullar sakta ut från Shimodate och jag förstår snart att spårläget inte tillåter några högre hastigheter. 

I 60-70 km/h brummar rälsbussen genom ett lantligt Japan och snart är det dags för tågmöte.

Efter en färd på drygt 16 km ankommer vi Moka Station, en station som ser lite spännande ut. För mig som hade fokus på att komma till Motegi var detta bara en transportsträcka, men hade jag vetat innan vad som finns här i Moka hade jag försökt planera in ett lite längre uppehåll.

Nu stod vi här bara en kort stund medan man kopplade av den bakre motorvagnen.

Vad är det då som är så intressant med denna lilla landsbygdsstation? Jo, om vi börjar med stationshuset så är det byggt i form av ett ånglok! 
Bild: Wikipedia  Foto: Saniboh
I Moka finns också en veteranjärnväg som på helgerna kör ångloksdragna tåg mellan Shimodate och Motegi. Denna förening håller till i museibyggnaden intill som också är formgiven som ett ånglok!
Foto: cuso4.org
Det var lördag när jag var där så ett ångtåg stod klart för avgång.

I Moka har Moka Railway sin depå där man servar och reparerar sina tåg.

Genom ett vackert landskap åker vi vidare mot Motegi.

Resan tar drygt tre timmar och jag kommer fram till Motegi utan problem. Museet ligger vid racerbanan Twin Ring, ca 8 km utanför Motegi, och det går en buss från järnvägsstationen. 
Twin Ring ägs av Honda och öppnades 1997. Anläggningen består av två olika banor, därav namnet. Den ena är en 2,5 km lång ovalbana för bilar typ IndyCar och den andra är en 4,9 km lång traditionell bana där man i huvudsak kör motorcykelracing. På ovalbanan tog Kenny Bräck sin första seger i CART-serien år 2001. Vid den stora jordbävningen 2011 skadades ovalbanan och den har inte använts sedan dess.

En månad senare skulle man köra VM i road racing (MotoGP) på Twin Ring. Det hade varit roligt att se live, men jag fick nöja mig med tv-soffan hemma i Sverige.

Spanjoren Marc Márquez (#93) vann racet och tog därmed sin femte VM-titel. Maskinen var en Honda RC 213V med över 250 hk och en toppfart på runt 350 km/h. De här grabbarna kan köra motorcykel!


I Twin Rings souvenirshop kunde man köpa dessa speciella "ätverktyg".



Några hundra meter från banan ligger Honda Collection Hall, och ett tidigare blogginlägg om detta museum hittar ni HÄR. Det är ett fantastiskt museum där Hondas hela historia finns samlad.

För att hinna till kvällens avskedsmiddag var jag tvungen att åka taxi från Motegi till Utsunomiya, en sträcka på ca 3,7 mil. 
Där steg jag på ett färgglatt Shinkansen-tåg för vidare färd tillbaka till Tokyo.

Efter en god måltid med mat och dryck besöktes ett karaokeställe där det sjöngs för full hals! Jag har några filmsnuttar från tillfället, men jag har lovat mitt ressällskap att inte sprida dessa musikaliska storverk utanför gruppen....

Dagen efter är det dags för hemresa och bagaget transporteras till flygplatsen på lastbil. Mycket praktiskt att slippa ta de stora väskorna på tåg och tunnelbana. 

Vi avslutar vår japanresa som sig bör med en tågresa. I hällande regn åker vi flygtåget till Haneda Airport. Banan, som är av typ monorail, öppnades till OS i Tokyo 1964.

Sammanfattningsvis var det en mycket bra resa med en trevlig blandning av kultur, natur och teknik. För mig som arbetar inom järnvägssektorn var det mycket intressant att se hur de japanska järnvägarna fungerar jämfört med vår egen. Det är onekligen en stor skillnad! Tågen kommer och går i tid, det är hög servicenivå och de har ett lättbegripligt biljettsystem. Med så mycket folk som varje dag ska transporteras måste det bara fungera, och det gör det också. 
Japan är ett fantastiskt land med vänliga, artiga och hjälpsamma människor. Mycket är modernt och högteknologiskt, men man värnar också mycket om sitt kulturarv. Det finns mycket kvar att se och jag återvänder mer än gärna.

Mina tågresor i Japan 2016.



torsdag 27 juli 2017

Japan 11

Vi har återigen en välfylld dag med aktiviteter framför oss och som vanligt börjar vi med en promenad till pendeltåget. Härifrån åker vi till Shimbashi som är en station utefter den gröna ringlinjen.
För att öka säkerheten har man på en del stationer börjat montera sådana här automatiska plattformsdörrar.


Förmiddagen ska ägnas åt den stora fiskmarknaden Tsukiji. På vägen till marknaden passerar vi Tokyos allra första järnvägsstation, Old Shimbashi Station. Stationen var ändstation för japans första järnvägslinje som öppnades 1872 och gick mellan Shimbashi och Yokohama. Shimbashi var Tokyos huvudstation fram till att Tokyo Station öppnades 1914.

Det vackra stationshuset brandskadades svårt vid den stora stora jordbävningen 1923 och det som fanns kvar av byggnader och plattformar vid stationen revs på 1930-talet. 2003 öppnades denna kopia av den ursprungliga byggnaden som ett litet museum om japans första järnväg. På baksidan har man byggt en rekonstruktion av den första plattformen och en bit av den ursprungliga rälsen finns utanför museet.



Tsukiji är världens största fiskmarknad och varje dag hanteras runt 2500 ton fisk och skaldjur. Här säljer 1200 grossister sina varor till butiksägare, sushikockar och restauranger. Närmare 70 000 personer rör sig dagligen inom området som består av två delar, den inre och den yttre marknaden. På den inre marknaden sker själva fiskhandeln och det är också här fiskauktionerna hålls tidigt på morgonen. På det yttre området finns mängder av restauranger och butiker. Färskare sushi än här går inte att få någon annanstans! Marknaden ska nu stängas och flyttas längre österut till Toyosu. Den nya fiskmarknaden skulle egentligen varit igång redan 2012, men under bygget upptäcktes att marken var extremt förorenad av miljögifter efter tidigare industriverksamhet. Flyttdatumet har ändrats gång på gång och senaste budet är vintern 2017/2018.
Bild: Wikipedia

Fiskmarknaden öppnar 03.00 då fartyg och lastbilar anländer. Auktionerna börjar vid femtiden och kl 10.00, när den värsta ruschen är över, släpps allmänheten in.



Det är minst sagt trångt och det gäller att hålla sig undan när truckarna blåser förbi.


Leverantörerna av is har fullt upp!

Både inom- och utomhus vimlar det av sådana här truckar. Nu är de eldrivna, men förr var det bensinmotorer som gällde och man kan ju fundera över hur arbetsmiljön var på den tiden. 

Efter folkvimlet i Tsukiji tar vi oss vidare till ett betydligt lugnare ställe, nämligen shogunernas gamla jaktpark Hamarikyu, en fantastisk oas mitt i storstaden. Parken är från 1600-talet och här jagades det ankor en gång i tiden. Parkens dammar innehåller havsvatten och dammarna är anslutna till Tokyo Bay via en kanal. 
Skyskrapor och tehus, kanske är kontrasterna mellan gammalt och nytt i Tokyo som allra tydligast här Hamarikyu.


Kanalen som förbinder havet med parkens dammar.

Nu väntar en resa på vattnet och vi vandrar ner mot båtarnas tilläggsplats.


Med förarlöst tåg åker vi sedan över Rainbow Bridge ut till de konstgjorda öarna Odaiba i Tokyos innerhamn.

Rainbow Bridge. Vid Odaiba finns två fina sandstränder där tokyoborna gärna solar, men bad är ej att rekommendera.

Efter en god lunch besökte några av oss Venus Fort, ett köpcentrum byggt med Italien som inspiration. 

En specialaffär för hattar och kepsar med en VW-cab som blickfång. Kul!

Det skulle bli ännu bättre. Mitt inne i detta tre våningar höga köpcentrum gömmer sig ett litet fint bilmuseum kallat 
"History Garage". Alla fordon är i ett excellent skick som denna Fiat 500 Nuova 1962. Miljöerna runt de utställda bilarna är också mycket påkostade och vackra.

Citroën Traction Avant 11B 1953

Chevrolet Impala 1959 och framför den skymtar baken på en svart Chevrolet Corvette Stingray 1963.

Här finns också en fin samling japanska fordon med modeller man sällan eller aldrig ser i Sverige. När såg ni senast en Mazda Cosmo Sport 1971? Modellen lanserades 1967 och firar alltså 50-årsjubileum i år. Cosmo hade en tvåskivig wankelmotor på 980 cc som gav 130 hk. 1967-1972 tillverkades drygt 1500 exemplar av denna modell och enligt uppgift ska det finnas ett exemplar i Sverige.


Toyota 2000 GT från 1967.


En liten röd Toyota Sports 800 av årsmodell 1965. Det övriga bilarna på bilden är Toyota Celica 1973, Toyota Soarer 2800 GT 1981 och Nissan Skyline GT-R 1970. På detta trevliga bilmuseum finns också en fin samling äldre vardagsbilar från både Japan och Europa.


Så är det dags att bada igen. Oedo-Onsen Monogatari är ett stort badhus där hett vatten pumpas upp från heta källor på 1400 meters djup. Här finns en mängd olika typer av bad både inom- och utomhus. Vi låser in skorna i små skåp, betalar och hämtar ut en Yukata, en bomullsrock som alla besökare har på sig. Man får välja storlek och färg/mönster. Att tänka på är att tatueringar är absolut förbjudna på japanska badhus.

Det är nakenbad där män och kvinnor badar var för sig. Kanske inte så lämpligt att ta med sig kameran här så det blir en bild från anläggningens hemsida.
Bild: Oedo-Onsen Monogatari

Efter badandet umgås män och kvinnor tillsammans i barer, restauranger och spelhallar.


Utomhus finns en fin liten park med fotbad.

Nybadade, fräscha och hungriga tar vi tåget tillbaka till centrala Tokyo. Dagen avslutas på finrestaurang med den exklusiva delikatessen Kobebiff. Myten säger att dessa kossor får dricka öl, bli masserade flera timmar varje dag och får lyssna till klassisk musik, men vad jag förstår så är det just en myt. Köttet är väldigt fett och marmorerat och måste stekas med varsam hand. Kobebiff är extremt mört och smälter nästan i munnen, men smakar det, så kostar det. En dryg tusenlapp gick kalaset på med liten förrätt och dessert. Om det var prisvärt? Många i vårt sällskap tyckte det, men personligen är jag tveksam. Nu har jag i alla fall provat det!
Oj, vilken dag det blev med fiskmarknad, jaktpark, båtfärd, bilmuseum, bad och lyxmiddag! Ikväll somnar vi gott (på golvet som vanligt)! 
グッドナイト (Godnatt)