PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

fredag 28 juli 2017

Japan 12

Idag är sista dagen i Tokyo, imorgon åker vi hem till Sverige. Dagen är fri för egna aktiviteter och jag ska förverkliga en gammal dröm, ett besök på Hondas museum "Honda Collection Hall". Museet ligger i Montegi ca 15 mil norr om Tokyo och för att komma dit ska jag nu för första gången åka tåg själv i Japan. Tre tågbyten behövs, men det ska säkert gå bra. 
Det är lördag morgon och tåget går 06.43 från Nippori med byten i Ueno, Oyama och Shimodate.

Tågbyte i Ueno. I väntan på tåget står man som vanligt snyggt och prydligt på led inom de vita markeringarna .

I Shimodate blir det byte till dieseldriven rälsbuss som körs av Mooka Railway. Linjen är 42 km och går mellan Shimote och Motegi. Järnvägen öppnades 1912, godstrafiken lades ner 1982 och 1988 togs linjen över av ett privat bolag.

Tåget som består av två ihopkopplade motorvagnar rullar sakta ut från Shimodate och jag förstår snart att spårläget inte tillåter några högre hastigheter. 

I 60-70 km/h brummar rälsbussen genom ett lantligt Japan och snart är det dags för tågmöte.

Efter en färd på drygt 16 km ankommer vi Moka Station, en station som ser lite spännande ut. För mig som hade fokus på att komma till Motegi var detta bara en transportsträcka, men hade jag vetat innan vad som finns här i Moka hade jag försökt planera in ett lite längre uppehåll.

Nu stod vi här bara en kort stund medan man kopplade av den bakre motorvagnen.

Vad är det då som är så intressant med denna lilla landsbygdsstation? Jo, om vi börjar med stationshuset så är det byggt i form av ett ånglok! 
Bild: Wikipedia  Foto: Saniboh
I Moka finns också en veteranjärnväg som på helgerna kör ångloksdragna tåg mellan Shimodate och Motegi. Denna förening håller till i museibyggnaden intill som också är formgiven som ett ånglok!
Foto: cuso4.org
Det var lördag när jag var där så ett ångtåg stod klart för avgång.

I Moka har Moka Railway sin depå där man servar och reparerar sina tåg.

Genom ett vackert landskap åker vi vidare mot Motegi.

Resan tar drygt tre timmar och jag kommer fram till Motegi utan problem. Museet ligger vid racerbanan Twin Ring, ca 8 km utanför Motegi, och det går en buss från järnvägsstationen. 
Twin Ring ägs av Honda och öppnades 1997. Anläggningen består av två olika banor, därav namnet. Den ena är en 2,5 km lång ovalbana för bilar typ IndyCar och den andra är en 4,9 km lång traditionell bana där man i huvudsak kör motorcykelracing. På ovalbanan tog Kenny Bräck sin första seger i CART-serien år 2001. Vid den stora jordbävningen 2011 skadades ovalbanan och den har inte använts sedan dess.

En månad senare skulle man köra VM i road racing (MotoGP) på Twin Ring. Det hade varit roligt att se live, men jag fick nöja mig med tv-soffan hemma i Sverige.

Spanjoren Marc Márquez (#93) vann racet och tog därmed sin femte VM-titel. Maskinen var en Honda RC 213V med över 250 hk och en toppfart på runt 350 km/h. De här grabbarna kan köra motorcykel!


I Twin Rings souvenirshop kunde man köpa dessa speciella "ätverktyg".



Några hundra meter från banan ligger Honda Collection Hall, och ett tidigare blogginlägg om detta museum hittar ni HÄR. Det är ett fantastiskt museum där Hondas hela historia finns samlad.

För att hinna till kvällens avskedsmiddag var jag tvungen att åka taxi från Motegi till Utsunomiya, en sträcka på ca 3,7 mil. 
Där steg jag på ett färgglatt Shinkansen-tåg för vidare färd tillbaka till Tokyo.

Efter en god måltid med mat och dryck besöktes ett karaokeställe där det sjöngs för full hals! Jag har några filmsnuttar från tillfället, men jag har lovat mitt ressällskap att inte sprida dessa musikaliska storverk utanför gruppen....

Dagen efter är det dags för hemresa och bagaget transporteras till flygplatsen på lastbil. Mycket praktiskt att slippa ta de stora väskorna på tåg och tunnelbana. 

Vi avslutar vår japanresa som sig bör med en tågresa. I hällande regn åker vi flygtåget till Haneda Airport. Banan, som är av typ monorail, öppnades till OS i Tokyo 1964.

Sammanfattningsvis var det en mycket bra resa med en trevlig blandning av kultur, natur och teknik. För mig som arbetar inom järnvägssektorn var det mycket intressant att se hur de japanska järnvägarna fungerar jämfört med vår egen. Det är onekligen en stor skillnad! Tågen kommer och går i tid, det är hög servicenivå och de har ett lättbegripligt biljettsystem. Med så mycket folk som varje dag ska transporteras måste det bara fungera, och det gör det också. 
Japan är ett fantastiskt land med vänliga, artiga och hjälpsamma människor. Mycket är modernt och högteknologiskt, men man värnar också mycket om sitt kulturarv. Det finns mycket kvar att se och jag återvänder mer än gärna.

Mina tågresor i Japan 2016.



3 kommentarer:

  1. Grym resa och en fantastiskt intressant, roande och välskriven blogg!
    Ha det gött!

    SvaraRadera
  2. Tack för en trevlig berättalse från Japan! Kul att se något annat tåg än Shinkansen, som är det enda (och alltid packad Metro med inputtare...) som man annars ser något av.
    En fråga: gick även detta lilla tåg med minutprecision?
    Mvh, Mats

    SvaraRadera
    Svar
    1. Också det lilla tåget var i tid, men någon minutstress märkte jag inte av. Ute på landsbygden var det ett harmoniskt lugn som var mycket skönt och välgörande.

      Radera