PerrasMotorNostalgi

Perrabolo är en fortsättning på min tidigare blogg PerrasMotorNostalgi. Titta gärna in även på TuristbussN200.se där jag är en av medarbetarna.

måndag 24 juli 2017

Japan 8

Idag ska vi ta en första titt på 35-miljonersstaden Tokyo. Vi ska lära oss hur man åker kollektivt i Tokyo och börjar med pendeltågslinjen Yamanote Line. Linjen som har 29 stationer går i en cirkel som förbinder de flesta av Tokyos stora stationer och stadskärnor. Det går tåg både med- och moturs och ett varv ta ca en timma. För att bekanta oss med staden stannar vi till på några av stationerna och tar en titt på omgivningarna.
Ringlinjen är den grönmarkerade cirkeln, och som synes finns det en hel del andra pendeltågslinjer att välja på i Tokyo...

Pendeltågsnätet är imponerande, men det finns också ett otroligt stort tunnelbanesystem. Det tar alltså sin tid att lära sig hur kollektivtrafiken fungerar i denna enorma storstad.

Vårt första stopp på ringlinjen blir Ueno. Idag öser regnet ner, men det är inget som stoppar tuffa vikingar! Vi vandrar runt i Uenoparken med museer, tempel och zoo.

En av Tokyo Stations många entréer.

Tokyo Stations gamla stationshus. Sett till antalet tåg per dag är det den största stationen i Japan och dagligen ankommer och avgår över 3000 tåg. Stationen öppnade 1914, bombades 1945, men byggdes snabbt upp igen, dock med en enklare takkonstruktion och en våning lägre. På 1980-talet var stationshuset rivningshotat. Tokyoborna protesterade och istället totalrenoverades byggnaden. Samtidigt byggdes den tredje våningen med tak och kupoler upp igen efter originalritningarna och stationen återöppnades 2012.

En del av vallgraven som går runt Kejsarpalatset.

Den stora boulevarden som går från Kejsarpalatset direkt till Tokyo Stations huvudingång. Det skulle vara lätt för kejsaren att ta sig till stationen när han skulle ut och åka tåg.

Vi tar en titt på det stora basarområdet Ameyoko där man i små butiker kan köpa alltifrån färsk bläckfisk till klockor. Vanligtvis brukar det vara mycket folk här, men det var tidig förmiddag och ösregn så området var ganska stillsamt. På viadukten till vänster i bild går Shinkansen-tågen.

En arkitektoniskt intressant byggnad i området är Tokyo International Forum, ritat av den uruguayanska arkitekten Rafael Viñoly. Byggnaden är japans största kongresscenter och öppnade 1996. Man går inte in med ett blött paraply så därför finns speciella apparater som förser det med ett plastfodral. Fiffigt och dessutom gratis!



Trevlig rullande servering!

Många offentliga toaletter är högteknologiska underverk med värme i sitsen, varmluftsblås och underredsdusch både här och där, men det finns också kvar varianter av den klassiska ståtoaletten. 

I shoppingområdet Ginza är många av världens exklusivaste varumärken representerade och här kan man också studera spännande och intressant arkitektur.


Rakt igenom stadsdelen går Shinkansen-tågen på viadukter.

Det är sällan man ser en polis, men här har vi alla fall områdets trevliga polisstation med tjänstecyklar parkerade utanför dörren.

Vi tar oss till Shimbashi Station och fortsätter på ringlinjen till Shibuya som är japans och världens fjärde största station med ca 2,4 miljoner resenärer dagligen. Framför stationen står denna trevliga spårvagn från 50-talet som nu används som turistinformation. 
Tokyo hade som mest ett över 20 mil långt spårvägsnät med 39 linjer och närmare 1500 vagnar. 1967 togs beslut om att lägga ner i stort sett alla linjer plus fyra trådbusslinjer eftersom biltrafiken behövde mer utrymme. Idag återstår endast två linjer, Toden Arakawa Line och Tokyu Setagaya Line.

Shibuya sett från stationsbyggnaden.

Samma plats någon gång på 50-talet.


Vid stationen finns också en staty av hunden Hachi. 

Läs gärna historien om Hachi i denna text från Wikipedia: 

Hidesaburō Ueno var professor på Tokyos universitet och skaffade sig 1924 hunden Hachi som var av rasen Akita. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen i Shibuya och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut. Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång och därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade. Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I nio år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid då tåget skulle anlända, men husse återvände aldrig. Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno. De började ta med mat och godsaker till Hachi. En av Hidesaburō Uenos studenter, som var något av en expert på rasen Akita, såg hunden vid stationen och följde honom hem. Han fick höra historien om Hachis liv och kort därefter publicerade han en dokumenterad inventering av Akitas i Japan. Forskningen visade att det endast fanns 30 renrasiga akitas kvar, Hachi inkluderad. Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet. Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachi som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte. Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Hachi dog den 8 mars 1935 och finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo. 
Den 8 april varje år hedras Hachis minne vid en högtidlig ceremoni vid Shibuyas järnvägsstation.

Historien om denna märkliga hund har också blivit film. 1987 kom en japansk film "Hachikō Monogatari ", och 2009 gjordes en nyinspelning, "Hachiko - En vän för livet",  med Lasse Hallström som regissör och med Richard Gere i en av rollerna..


Vi fortsätter vår resa längs med Yamanote Line. Japanerna är väldigt förtjusta i elektroniska melodislingor vid högtalarutrop på tågen. Varje station har sin egen unika lilla trudelutt så man vaknar till när man är framme vid sin avstigningsstation. 


Nästa stopp är Shinjuku Station. Det är världens största station sett till antalet resenärer och här passerar 3,7 miljoner resenärer per dygn! Regnet har upphört och vi tar en promenad till Tokyo Metropolitan Government Building, alltså Tokyos stadshus.

Stadshuset är 45 våningar högt med två observationsdäck på 202 meters höjd, ett i vardera tornet. Man åker upp med snabba hissar och däruppe finns kaféer och presentbutiker. Entrén är gratis.

Här erbjuds en makalös utsikt över Tokyo.

Hade det inte varit så disigt hade vi kunnat se Mount Fuji i bakgrunden.

Det börjar skymma och vi drar oss ner mot Shinjuku igen.

I området finns några trånga gränder med "ur-Tokyo" bevarade. Lite ruffigt, men oerhört charmigt. Marken är dyr och kvarteret är tyvärr rivningshotat.


Det är dags att dra sig tillbaka till vårt ryokan och nu hamnar vi i värsta kvällsrusningen.


Vi har stigit av tåget vid Nippori Station och efter en lång dag med många nya intryck vandrar vi hemåt på vår "hemmagata" Yanaka Ginza där det fortfarande råder full kommers i affärer och restauranger.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar